Ibland är det verkligen inte lätt.. 

Jag är än ung, jag kommer att hitta någon som verkligen älskar mig för den jag är. 

Livet gav mig inga instruktioner, därför gör man misstag & av sina misstag lär man sig. 

Man lär sig vad som är rätt & fel. 

Jag har lärt mig att man inte ska tänka alldeles för mycket på sina vänner så att dom ska förstå hur mycket dom betyder för en. Det slutar med att man själv mår dåligt, då alla berättar för en om hur dåligt dom mår & varför. 

Det tynger ner en som fan.. man kan inte sluta tänka på deras problem, man vill hjälpa dom men man vet att man inte kan. 

Jag måste seriöst tänka på mig själv just nu.. På hur jag mår, vad jag kan göra för att må bättre osv. 

Jag måste kämpa för min egna skull. 

Jag kan inte stanna kvar i denna mörka värld. 

Är sårad som fan, mår dåligt,har ångest..

Har gjort så många fel. 

STORA fel som jag verkligen ångrar.. Om du bara kunde förstå att det inte var meningen. 

Jag var alldeles för rädd.. 

Kanske inte var redo? 

Anyway, Förlåt vänner ifall jag inte hör av mig till er eller något, men jag mår inte så speciellt bra & klarar inte av att göra något längre. 

Jag försöker att fixa detta, försöker att förbättra mitt liv nu. 

Ett ganska så "stort" misstag & alla anklagar mig, 

Ni säger att det bara var jag som gjorde fel.. 

Men vad gjorde inte han då? 

Han strulade med flera stycken tjejer framför mig. 

Kan ni bara förstå att det sårade mig!? 

Det var därför jag gjorde som jag gjorde. 

Ni förstår inte hur jag har det, ni känner inte mig. 

Så sluta sprida rykten, lär att känna mig först. 

Så förstår ni att jag inte är en jävla slampa. 

& vadå att jag ska ha fest här?

Jag bad Nisse komma hit för att jag hebövde snacka med honom om saker & ting. 

Han förstår, han tröstar mig det gör han verkligen.. 

Vi har bara känt varandra i ungefär 2 veckor.. 

& Du betyder redan så mycket för mig, & från första början då jag träffa dig kände jag direkt att jag kunde lita på dig. 

Du är så underbar min käre vän. 

Tack för att du hjälper mig igenom det här. 

Jag bryr mig inte om jag förlorar vänner nu genom allt jag gjort. 

Det gör jag verkligen inte.. 

Jag har min familj & jag vet att dom alltid finns där för mig. 

Okej.. ett tag slängde jag bort dom. Bara för att umgås med mina vänner min jag insåg nu att det är fel,

Är verkligen det bästa sättet att flytta ifrån dom? 

Jag tror inte det.. 

Har ingen lust att flytta tillbaka hit igen. 

Bättre att jag bor i dalarna & ruttnar bort, nejmen alltså. 

Det borde ju vara bättre om jag bor i dalarna. 

& Verkligen kämpar mig upp, går skolan lär känna nya människor & bara glömma allt. 

För jag har inget dåligt rykte i dalarna dom vet ingenting om mig där. 

Så det borde ju vara bättre att bo kvar, börja om nian. 

& bara skita i allt & alla, i kärleken & allt. 

Bara jag studerar, det är det viktigaste just nu.

Min mamma har alltid haft rätt, varför har jag aldrig lyssnat på henne.. 

Hon vill se mig ta studenten.. 

Varför kan jag inte göra henne lycklig? 

varför måste jag vara ett sånt jävla problembarn..

Mamma.. Jag ska göra dig lycklig. 

Jag ska kämpa, ska skita i kärleken som du sagt det är bara skit. 

Ska ta studenten, & flytta med dig till Thailand.

Har aldrig riktigt fattat att du faktiskt bryr dig om mig.. 

Då du har sagt saker till mig (dåliga saker) 

Det är för att du är sårad.. För att jag sårat dig. 

Förstår int ehur ja gkan göra såhär mot dig.. 

Hur jag bara kan lämna dig. 

Vad fan tänker jag med.. 

Borde ta & tänka igenom allt riktigt jävla noga. 

Vill jag verkligen det här? 

Vill jag verkligen flytta till fosterfamilj? 

är det det här jag vill? 

Bara lämna min familj.. 

jag kommer absolut inte få det bättre hos fosterfamilj. 

Kommer inte få träffa min mamma eller pappa varje dag. 

Saknar verkligen tiden då dom var tillsammans då dom skiljde sig var verkligen det värsta. 

Att jag flyttades fram & tillbaka. 

Ni anar inte hur svår uppväxt jag haft. 

jag har bott i motala,nyköping,gällö,dalarna,flatnor osv. Typ överallt. 

Jag har varit tvungen att flytta med min mamma överallt, jag har ställt upp & hjälpt henne. 

jag har inte haft det lätt, jag har blivit mobbad på exakt alla skolor jag varit på förutom gällö skola. 

Jag är uppväxt i Jämtland det är nog därför jag vill flytta tillbaka, men jag vill bo hos min pappa. 
Vill att allt ska bli som förut, inte flytta till någon fosterfamilj & bara lämna alla. 

Det blir bättre om jag flyttar till pappa & åker till min mor på alla lov. 

Men jag har sumpat alla mina chanser soc här i östersund suger verkligen. 

Önska att jag hade fått både soc & bup tanterna som jag har i dalarna fast här.. 

Dom förstår. Dom hjälper mig. 

Soc här i östersund, bara sket i mig. 

Dom förstod inte ett skit. 

Idioter. 

Samma sak med bup, bupkärringen gick mig på nerverna hon snackade om något helt annat. 

Jag fick ALDRIG prata till punkt dom avbröt mig 24/7. 

Det gör dom inte i dalarna, dom lyssnar tills jag pratat klart. 

Dom gör verkligen allt för att jag ska kunna må bra igen. 

Min enda önskning är att få flytta tillbaka till min pappa & att min mamma bor här. 

Varför kan jag inte vara som alla andra ungdomar? 

Fuck this shit, pallar inte blogga mer. 

Tyck vad ni vill. 

Hata mig, jag bryr mig inte jag är van. 

idioti. 

 

Många bilder jag vet. 

Men allt var så perfekt i Thailand.. 

Saknar hela jävla släkten, allt var så underbart där.