Var ett tag sen jag bloggade, jo jag vet.

Men jag har inte haft någon större lust att blogga den senaste tiden har bara varit less på allt.

Har legat å tänk flera nätter " Hur fan kan jag ens lita på dig, du som skulle vara min bästavän?"

Fuck off.

Pallar inte dig, snacka hur mycket bullshit du vill om mig jag bryr mig inte.

Aja, påskhelgen har varit hur underbar som helst.

Fick tillbringa den med pojkvännen Fredrik, känns så bra att ha honom vid min sida.

& att han klara av att vänta på mig, det gör mig så glad.

Han stöttar mig verkligen igenom det här.

Känslan att bara få kalla honom för min, det är en otroligt bra känsla. :)

Juste, jag får inte glömma!

Jag träffade moa i typ 10 min bara, men bättre än ingenting.

Sjukt vad hon hade förändrats men alla förändras med tiden det gör man ju.

Shit.. Vet verkligen inte vad jag ska blogga om..

Var på Boda borg idag gick åt helvete, fick bara två stämplar. Är så osmart så det finns inte.

Imorgon ska vi ut & grilla senare äre bara vänta på att skolan ska börja..

 

Ge aldrig upp, det finns alltid ett hopp.

Det kanske inte känns bra just nu, men jag vet att med tiden kommer allt kännas mycket bättre.

Jag vet att ni bara leker med mig, ni bryr er egentligen inte hur jag mår.

Ni gör det bara värre för mig, jag ger er inte all skit.

För jag vet att det var jag som fucka upp allt för mig själv från första början.

Och detta är inget jag vill, inget jag själv bestämt.

Jag vill bara hem.

Det här är inget hem, hem är tillsammans med Fredrik.

Den dagen kommer komma då jag flyttar ihop med honom.

Jag kämpar, ler varje dag.

Låtsas som om ingenting har hänt, låtsas må bra.

Men innerst inne mår jag inte ett dugg bra.

Det enda jag vill är att komma här ifrån typ nu.

Det är inget fel på stället, men jag vill bara hem, hem till Fredrik.

Jag orkar inte vara här längre..

Snälla förstå mig..

Tänk lite, tänk på hur jag mår.

Fixa fosterfamilj åt mig så fort som möjligt.

Jag vill kunna leva ett normalt liv,

Vill bo i Östersund där jag är uppväxt.

Vill ha en familj som accepterar mig för den jag är, som älskar mig för den jag är.

Som inte ser ner på mig & säger " Du är så värdelös"

Visst.. Min mamma & jag kommer bra överens nu, vi har börjat säga att vi älskar varandra.

MEN, jag vågar inte chansa.

Tänk om vi skulle bli less på varandra som alla gånger förr ?

Jag vet att min pappa inte klarar av att ta hand om mig.

Jag vet att han mår för dåligt efter allt, försöker finnas där för honom lika mycket som han stöttat mig.

Men jag har svårt att lyssna på hans problem.

Det jag känner som skulle vara bra för mig nu, är att domstolen bestämmer att jag inte får ett LVU.

Att jag bara få flytta till Susanne & sture, ni har verkligen stöttat mig igenom allt.

Ni har verkligen funnits där för mig då allt varit som värst, ni har lyssnat & förstått mig.

Ni är precis som en extra familj för mig, för jag älskar er sååå.

Tusen tack för att ni ställer upp och vill bli min fosterfamilj, jag hoppas verkligen det går bra och att ni blir min fosterfamilj, det skulle glädja mig.

Jag skulle må så otroligt bra, för jag vet att ni kommer hjälpa mig & stötta mig med skolan.

Ni kommer inte trycka ner mig, som alla andra utan ni kommer hjälpa mig igenom allt det svåra.

Och det kommer även kännas bra att bo hos er då även Marina bor där, En bästavän som alltid funnits där i vått & torrt.

Även fast vi haft våra bråk, så har jag & marina alltid hittat tillbaka.

Jag har verkligen sviket familjen Öhrbom något otroligt..

Det känns overkligt att ni förlåter mig efter allt & nu igen finns här för mig.

Helt ärligt.. Jag ångrar att jag aldrig tog hjälp av er från första början, att vi aldrig gick till soc & fråga ifall ni kunde bli min fosterfamilj..

Jag var antagligen för rädd..

Rädd för att förlora min pappa, jag ville ju bara bo med honom då.

Ta hand om honom osv.

Min pappa har hjärtfel & det trycker ner mig som fan.

Jag går orolig varje dag, han betyder verkligen allt för mig.

Jag skämms inte för min pappa, jag älskar honom något otroligt.

Han är den bästa människan som finns, som jag inte kan vara utan.

Det är hemskt hur folk där ute i världen bara trycker ner honom för allt.

Hur folk kan behandla honom som skit så han börjar må så dåligt.

Klarar inte av att skriva nå mer just nu.. Börja bara må dåligt.

Men jag hoppas soc läser det här, jag hoppas ni tänker efter & bara försök förstå mig..

Försök förstå hur jag mår..

Det är ju ändå mig ni ska hjälpa..

Jag vill inte ha ett lvu..

Håller tummarna på det bästa.

 

Glömde lägga till en sak.. en till anledning till varför jag inte vill vara här är för att jag blev så bra vän med två tjejer som bodde här, dom båda flytta här ifrån & det gjorde så jävulskt ont att se dom åka ifrån mig.

Som tillex. Palestine, en som alltid kom in på mitt rum, som alltid klagade på allt.

En jag nästan kunde kalla för bästavän.

Hon & jag gjorde allt tillsammans, hon förstod mig verkligen.

Hon hade bott här 5 månader, jag kände mig verkligen hur trygg som helst med na.

Vi kunde stå inne på toan tillsammans & sminka varandra.

Vi skrattade åt allt å alla.

Hon var helt galen, sista dagen innan hon skulle åka.

Så kom jag ifrån mamma hade precis lämnat fredrik & jag lipade för det gjorde så ont att lämna den jag älska.

Jag försökte verkligen vara glad för Palestines skull, att hon efter 5 månader äntligen skulle få flytta härifrån.

Men jag kunde inte le, jag klarade inte ens av att kolla på henne..

Hon satt sig i sängen bredvid mig & sa; Please don´t cry, be happy.

Allt kommer gå bra, dagen kommer komma då du också får åka härifrån.

Och säga "Fuck prästgården forever"

Hon fick mig att le i några sekunder men det kändes ändå inte bra.

Lipade mig till sömns den natten & dagen efter klarade jag inte av att gå skolan.

Jag ville bara tillbringa den absolut sista dagen med henne.

Nu när hon inte är här, känns allt så tomt.

Inget är sig likt..

Känner mig inte lika trygg längre.

Fan.. Palestine jag saknar dig.