“You only live once, but if you do it right, once is enough.”

Mitt liv ett rent helvete

Dagar kommer och dagar går.
Jag går rädd varje dag här..
Förstår inte hur soc låter mig bo kvar här efter allt som hänt.
Mitt liv är inte som alla andras..
Jag har haft en jobbigt uppväxt.
Min mamma flyttade överallt jag och mina syskon var tvungen att följa med henne, det enda jag ville då var att stanna kvar hos min far.
Jag blev mobbad i Motala och Nyköping blev även mobbad på skolan här i Dalarna.
Har aldrig passat in nånstans, enda stället där jag verkligen trivs är Östersund. Antagligen för att det alltid har varit ett andra hands val och för att hela min släkt bor där.
Alltså jag minns dagarna som om dom var igår. Jag skolkade varje dag som gick bara för att få åka till min pojkvän jag hade då. Gjorde verkligen allt för honom, men nu märker jag att allt jag gjorde för honom bara var värdelöst. Riskerade hela min framtid bara på honom och det sjuka är att det var jag som fick min bästavän Antonio att skolka med mig. Aja, då killen jag hade då dumpa mig så gav jag upp hoppet för allt, slutade äta på en vecka grät mig själv till sömns varje kväll, kunde inte koncentrera mig på skolan det enda som snurrade runt i mitt huvve var han.
I slutet av åttan bestämde jag mig för att dra till ankaret efter skolan bara för att jag inte ville flytta till dalarna igen..
Det var lunch jag och Antonio skulle gå och käka men vi hann inte för där stod Aina för att hämta mig jag var helt förstörd. Grät flera timmar i civilbilen, dom skjutsade mig till Ronja i lit ett annat behandlingshem. Var där i några timmar, folk ringde till mig och grät. Jag visste inte att jag betydde så mycket för folk på gällö skola..
Så jag bestämde mig för att rymma ringde till min mor och sa det. Tankarna bara snurrade då jag visste inte vad jag skulle göra jag var så rädd.. Tänkte lura min mor att följa med henne till Dalarna fast be henne skjutsa mig till ankaret först. Men jag bad henne aldrig skjutsa mig dit. Jag satt i torvalla och grät, shit mina ögon var alldeles knall röd. Var tillsammans med Ronny då.. Han kom dit och vi bara kramades.. Det är därför jag inte kan hata Ronny hur dåligt han än behandlat mig så kan jag inte hata han för han var en av dom som fanns där då jag var rädd och då jag mådde så dåligt. Han betyder verkligen skit mycket för mig det är därför jag tar illa upp då alla snackar skit om honom för jag vet att han också har det svårt. Anyway, senare på kvällen träffade jag Natalie,Alex och Kevin sa hejdå till dom det kändes så sjukt jobbigt..
Efter den kvällen bara började jag och Natalie glida ifrån varandra och i dag så snackar vi inte lika mycket som vi gjorde förr, saknar verkligen att kunna snacka med henne.
Nog om det.
Ronny kom till gällö och tillbringade sista natten med mig. Vi bara låg och prata, det känns så bra att efter allt som hänt så är vi skit tajta, menar du har sårat mig flera gånger och jag dig. Men ändå så älskar vi varandra lika mycket som syster och bror, ångrar verkligen inte att jag lärt känna honom!
Åkte ju till thailand den sommaren och då jag var där blev jag dumpad. Kunde inte sluta lipa alla försökte få mig att må bra där, tillslut ville jag bara känna smärta så min kusin skjutsade mig till udon thani och jag piercade naveln det stack till lite grann gjorde ont efteråt plus att jag svimmade. Haha.. Jag slutade tänka på att jag blev dumpade försökte ha kul ist och det funkade, jag började må bättre. Thailand fick mig att glömma allt, vill bara åka tillbaka dit.
Då skolan började så vägrade jag gå dom 2 första veckorna bara för att jag inte kände mig redo. Gick en dag sen, men klarade inte av det.. Så jag fick med soc att göra och dom är ju ganska snälla, jag litar på dom och jag hoppas dom litar på mig. Dom letar iaf efter fosterfamilj åt mig.
Det som sårar mig mest är att jag får inte bort bilden ur mitt huvud, då jag lämnade min far. Och att vi båda grät, vi grät även då vi snackade med varandra i telefon och det gör vi än idag. Jag har alltid kunnat snacka med min far om vad som helst han förstår mig.
Tack pappa för att du hjälpt mig att kämpa, jag har äntligen lyckats!
Men vet inte ifall jag vill det här...
Det här är inte ens allt.. Är bara en liten bit av mitt liv. Så jag hoppas Ni förstår att jag inte har det lätt å att jag gjort massor av misstag i livet. Mitt tips till er bli inte som mig, följ inte mina fotsteg det går bara åt helvetet haha..
Sen folk som sprider runt rykten om mig ni kan jätte gärna sluta med det. Och
Det bästa som hänt i mitt liv är att jag är tillsammans med världens bästa pojkvän älskar honom så sjukt mycket.
Gaaaah, pallar inte skriva mer... Bloggar från mobilen.
Men jag uppdaterar mer senare puss.




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback